Big Brother

Nu har det alltså startat. Big Brother 2011. Jag undrar verkligen hur man tänker om man frivilligt anmäler sig till detta spektakel. Inlåst i 100 dagar? Utan kontakt med omvärlden? Inga nyheter, ingen telefon, ingen mamma och ingen Big D och Harley? Någon annan talar om för dig när du ska äta, vad du ska äta, när det är fest, vad du ska göra under dagen, vem du måste umgås med. Hell no! Varför? Är det 15 minutes of fame man letar efter? Vill man "hitta sig själv" eller bara vara en del av ett socialt experiment? Really? Still don't get it.

Såg på deltagarpresentationen igår i ca 20 min. Att skicka in en transexuell som inte kommer att avslöja sig på direkten är lite laddat och kan bli intressant (möjligen...!) men det hemliga paret fattar jag inte. Det finns ett hemligt par som ska skapa svartsjukedrama och annat, men behövs det verkligen? Det brukar ske av sig själv ändå. Hela Sverige sitter väl fastlimmade vid tv-rutan nu och hoppas på lite skandaler. Skandaler såsom guppande täcken, nakna kroppar, fester som spårar ur. I värsta fall någon som kissar i en resväska....

Jag och Harley kommer inte att titta. Kanske smyg-uppdatera oss lite via nätet....